Dansbandsveckan i Malung

Dansbandsveckan står i en klass för sig. Alltid vecka 29 i Folkets park Orrskogen. Dagarna innan första dansen går karavaner av husbilar och husvagnsekipage mot Dalarna och Malung. På jakt efter bästa platsen på någon av alla campingplatser, med siktet inställt på samma plats som förra året, och förra året och förra året. Det verkar som att det finns en mystisk dragningskraft hit. Har man väl varit här kommer man tillbaka - för att få dansa till Sveriges bästa dansband, på landets bästa dansgolv. 

Vad är det då som gör den här veckan så speciell?

Vi frågade Lars Bälter som varit ansvarig för Dansbandsveckan sedan 1996. Därefter körde vi till Älvdalen för att träffa Peter och Trond i Lars Kristerz. På vägen hem stannade vi till strax utanför Torsby för att träffa Agneta som inte har missat en vecka på 25 år. Häng med i svängarna.

Dansens virvlar river upp känslostormar

Lars Bälter har basat för Dansbandsveckan sedan 1996, en drivande och entusiastisk kraft som har utvecklat evenemanget både i storlek och kvalitet. Men det är stadens gemensamma kraftsamling med över 500 ideella medarbetare som har gjort veckan till vad den är idag. Att det finns en stolthet och ett engagemang i hela bygden är Lars tydlig med. 

 - Vi arrangerar ett stort mänskligt möte. Som ett bevis på att vi vill fördjupa det hälsas alla välkomna med en kram i entrén. Det är ett uppskattat, självklart och oerhört viktigt inslag. Jag och vår kramvärdinna Anna Lena fångar in så många vi kan. Med tanke på att Dansbandsveckan numera lockar närmare 100 000 besökare till de sex dansbanorna i parken blir det en och annan kram.

Nu står inte Lars där hela tiden, det finns att göra. Det är inte ovanligt att han ramlar i säng framåt fyra-tiden på morgonen, fast kvällarna officiellt slutar klockan 01.00. Men vi har tillstånd till 03.00 och det utnyttjar vi. När stämningen är på topp vill ingen gå hem. Det är alltid två band som varvar på varje bana. De spelar 45 minuter åt gången. Den sista timmen är det inte ovanligt att de spelar tillsammans för att avsluta med nationalsången. Det blir en enorm stämning.

Det går ju inte att komma ifrån att det hettar till på en dansbana. Men under den här veckan är det ytterst ovanligt med bråk, polisen har det väldigt lugnt. Däremot är det mycket kärlek.

- Det är en vecka i mänskliga relationer och glädje. Under en rockkonsert fokuserar du på bandet, under en danskväll koncentrerar du dig mer på din partner. Och då händer det att känslorna börjar svalla. 

Idag kommer det band från alla nordiska länder. Men det gäller också att pussla ihop rätt band med varandra och att hitta nya inriktningar som är bra dansmusik.

 – I år satsar vi lite extra på Rockabilly berättar Lars. Det finns ett sug efter lite snabbare dansmusik, men inte till vilken musik som helst. Vi bokade ett tyskt band som plötsligt började spela Zorba. Det var ingen bra idé. Men oavsett vem som spelar så är dansen det mest centrala. Dansbandsveckan handlar helt enkelt om dans, dans och dans.

Agneta Nilsson - en av dansbandsveckans stjärnor

Agneta Nilsson bor utanför Torsby i ett trivsam röd stuga nära naturen där rådjur, älg och till med varg har synts till och där en räv blev så tam att han kikade in i köket. Men det är på dansbana nummer ett under dansbandsveckan som Agneta trivs allra bäst. Det är hennes semester.

- Det tillhör allmänbildningen att ha varit på dansbandsveckan, säger Agneta med övertygelse. Hon har inte missat en dansbandsvecka på 25 år. Och hon är där varje kväll. Numera dansar hon bara foxtrot. Efter två knäoperationer är bugg uteslutet.

 - Jag har alltid gillat dansbandsmusik. Om jag får välja några favoriter blir det Drifters och Streaplers. Lars Kristerz är också roliga att se. Och Arvingarna förstås. Det är band som bjuder på sig själva. Den bästa låten är nog ”Kan man älska någon på avstånd” med Christer Sjögren. Det började med att en väninna tog med mig för att se Lasse Stefanz. När vi kom in i Malung och såg alla husvagnar som stod uppställda bestämde jag mig för att komma tillbaka.

Totalt har det blivit över 175 kvällar med sådär fyra, fem timmars dans varje kväll. Det blir närmare 900 timmar med mestadels foxtrot. Så kommer du till dansbandsveckan är det inte fel att bjuda upp Agneta, hon vet hur man för sig på dansgolvet. Men om man nu inte har möjlighet att dansa med Agneta, vad ska man tänka på om man kommer hit första gången?

- När du kommer till Orrskogen Folkets park ska du först gå runt på de olika dansbanorna. Du fastnar kanske på en bana där du gillar musiken. Dansbana tre lockar flest buggare, jag brukar gå dit och titta på dem, de är duktiga. En del gnussar, man gnider pannan mot varandra. Men jag förstår inte vitsen. Gud så töligt. Jag rycker också att man ska stanna hela veckan för att verkligen njuta av stämningen och musiken. Men viktigast av allt. Kom med ett glatt humör.

Lars Kristerz slog igenom på ett lastbilsflak

Historien om en av landets största dansband är ganska osannolik. Från ett lastbilsflak till bästa tevetid och fans som följer dem vart de än spelar. Faktum är att de har Dansbandsveckans chef Lars Bälter att tacka för att de finns.

- Vi började som ett hyllningsband till Flamingo och Streaplers och ville se ut och låta som dem, berättar Peter Larsson som är sångare i bandet och numera också känd från Stjärnornas stjärna. Det hänger lite ihop med Älvdalens historia där vi kommer ifrån. Här låg Hagströms som tillverkade gitarrer, dragspel och högtalare och det var verkligen en rusch av dansband som kom till byn för att skaffa utrustning. Lite kuriosa är att det var Ragnar Johansson även kallad "Gröt Ragnar" som ritade Lars Kristerz logotyp. Han ritade också Hagströms logotyp en gång i tiden.

Vi sitter på Morins Bageri i Älvdalen och pratar dansbandsveckan med Peter Larsson och Trond Korsmoe i Lars Kristerz. Dagen till ära äter vi en bakelse uppkallad efter bandet och ämnad för en riktig långfika.

- Vi fick en idé att göra en spelning på ett lastbilsflak under Barnens dag i Älvdalen 2001, berättar Trond. Vi bestämde oss för att hylla våra idoler Flamingo och Streaplers och lånade ihop lite dansbandskläder från sjuttiotalet.

Efter spelningen fick de frågan om en ny spelning. Och sedan rullade det på med mindre gig på bröllop och kalas. Det var först efter vinsten i Dansbandskampen 2008 som det lossnade. Med låtar som Carina och en cover på Purple Rain blev de stora favoriter. Men det höll på att inte bli något framträdande.

- Vi ville inte vara med. Jag hade tröttnat på att binda upp mig på spelningar varenda helg utan att tjäna några pengar, men Lars Bälter körde upp till Älvdalen och skällde ut oss efter noter, säger Peter och skrattar.

Förutom att deras scenkläder är inspirerade av sjuttiotalets dansbandsklädsel har de också ett sound som påminner om den tiden. Dessutom plockar de alltid upp en sjuttiotalsklassiker på varje platta. Det har blivit ett signum. När de skriver sina egna låtar är de väldigt noga med texterna. Det är viktigt att de säger något, gärna med en liten knorr. Många av låtarna skriver Anders i bandet, ibland tillsammans med Peter. De tar också hjälp av externa låtskrivare som Eva Eastwood, Sulo Karlsson, Nisse Hellberg och Billy Opel. Men är vi väldigt kräsna, säger Peter, därför vill vi vara med i textprocessen. 

- Vår styrka är Peter, säger Trond. Man kommer ihåg hans röst. Följde man Stjärnornas stjärna i våras på TV4 så förstår man vad Trond menar. Där fick Peter visa att han kan sjunga de flesta genrer.

När de spelade första gången 2005 visste ingen vilka de var. I sommar är de ett av de stora banden på Dansbandsveckan. Spelningen är förstås speciell. Dels för att det är på hemmaplan, men framförallt för stämningen.

- Ingen vill att det ska ta slut, så den sista timmen brukar bli väldigt roligt, inte minst när vi spelar tillsammans med ett annat band. I år spelar vi parallellt med Martinez. Det blir säkert väldigt sent, mycket folk och hög stämning. Så det gäller att lyfta sig ordentligt. Publiken är krävande på ett positivt sätt, vi lyfter varandra.

Lars Kristerz gillar att umgås med sina fans, många följer dem på turnéerna. Några har till och med startat en grupp på Facebook LK-familjen.

 - Vi och våra fans är en snäll rörelse, det finns alltid möjlighet att prata med oss. Det ger oss energi. Vi har hört att vi peppar folk. En del har vi lärt känna ganska bra, de vill gärna snacka om våra intressen, hundar, rörförstärkare eller mopeder. Det är viktigt att vi tar hand om våra fans, vad skulle vi göra utan dem? avslutar Trond vår väldigt långa fika.