Nyfikna grisar i fårakläder

I en lerig hage på Närsjö gård strax utanför Eskilstuna skuttar tre ulliga ungsuggor omkring. När bonden Erica kliver över stängslet ser de sin chans. En slänger sig ner på marken för att bli klappad på magen, en annan kliar sig rätt hårdhänt mot hennes ben medan den tredje tittar på. Suggornas ljusa krulliga päls får dem att se ut som en korsning mellan gris och får. De tillhör rasen mangalitza, en gammal grisras från Ungern. I Sverige finns den bara på ett fåtal gårdar.

– Våra ullgrisar är nyfikna och sociala, men väger sådär 120 kilo så det är lätt att bli omkullputtad om man inte ser upp. Jämfört med kor, som vi också har på gården, är grisar väldigt envisa och har mycket personlighet. Det är rätt kul att umgås med dem.

Våra ullgrisar är nyfikna och sociala, men väger sådär 120 kilo så det är lätt att bli omkullputtad om man inte ser upp.

Att suggorna har respekt för Erica är tydligt. När hon sätter ner foten och markerar att det är slutlekt går de undan. I dagsläget finns ett tiotal grisar som går ute året om på den KRAV-märkta gården. På sommaren släpps de ut i hagar på mark som behöver bearbetas inför plöjning.

– Grisar är fenomenala på att böka upp ogräs som kvickrot och tistel. Men de är inte så lätta att styra. I slutet av förra sommaren hade jag en sugga som vägrade gå in i djurtransporten när det var dags att åka tillbaka till gården efter sommarbetet. Grisar har inte samma starka flockmentalitet som får och kor utan går gärna sin egen väg. Till slut gav jag upp och lämnade kvar henne på sommarbetet. Efter att varje dag under två veckors tid försökt att få henne på djurtransporten tröttnade hon äntligen på att vara själv och klev in utan protester.

Passion för grisar

Erica växte upp i en förort utanför Stockholm och hade inga tankar på att bli bonde förrän hon som skoltrött femtonåring gjorde praktik hos sin mammas kusin som var grisbonde. Där väcktes passionen för grisar. På naturbruksgymnasiet träffade hon sin man Oscar som hon sedan fem år tillbaka driver Närsjö gård med. På gården finns förutom ett tiotal grisar, även ett sjuttiotal dikor som går fritt inomhus vintertid. Utöver djuren har paret även spannmålsproduktion och utför entreprenadarbeten. Därav företagsnamnet FarCon AB som står för farming and construction.

– Att vara bonde är verkligen inget nio till fem-jobb utan en livsstil. De första två åren jobbade vi från tidig morgon till sen kväll, alla dagar i veckan. Men i år planerar vi att ta semester, berättar Erica, som låter intresserade få insyn i livet som bonde genom inlägg och filmer på Facebook och Youtube.

Risk för inavel

Under årens lopp har Erica haft olika grisraser, men hon har fastnat för den ungerska ullgrisen, både på grund av temperamentet och köttet. Gården har bland annat vunnit pris för det exklusiva köttet.

– Det var skivbolagsdirektören Bert Karlsson som importerade ullgrisarna till Sverige, men han tröttnade tror jag och sålde dem vidare. Eftersom rasen bara finns på ett par gårdar är risken för inavel nu stor. Erica planerar att, i samarbete med några andra gårdar, importera ullgrisar från Norge eller Finland för att bygga upp stammen med nya avelsdjur. Under tiden är det Linderöd-galten Farbror Blå, en mycket bastant herre med stor integritet, som får hålla de tre ungerska ungsuggorna sällskap i hagen.

– Jag vill att djuren ska leva ett så fritt och naturligt liv som möjligt, därför inseminerar vi inte utan låter både kossorna och suggorna bli fribetäckta.

Skyddar mot väder och vind

Erica tittar mot ungsuggorna som aldrig har grisat tidigare. Det syns ännu inte om de är dräktiga. Skulle de inte vara det så kommer en ny chans om tre veckor, då de är brunstiga igen. Från det att en sugga blir dräktig dröjer det 114 dagar innan hon grisar. Ullgrisarna föder mellan åtta och tio kultingar, vilket Erica tycker är lagom.

– En sugga som föder fler än tio kan ha svårt att behålla hullet medan kultingarna diar och ibland behövs en vilotid innan jag låter suggan bli betäckt igen. 

Efter sex veckor skiljs kultingarna från sin mamma. Då har de lärt sig att äta spannmål och stå på egna ben. Ullgrisens kultingar är randiga som vildsvin när de föds, men redan efter någon månad har den krulliga pälsen växt ut. Den skyddar mot väder och vind och gör att de kan gå ute året om. I alla hagar finns en hydda där grisarna kan ta skydd och två gånger per dag blir de utfodrade med korn- och havreärt som odlas på gården.

Populärt med gårdsbesök

Några gånger per år öppnas gården upp för besökare och intresset brukar vara stort, inte minst från barnfamiljer.

– Barnen brukar tycka om att både titta på och klappa djuren. En period hade vi en gris som var så tam att han gick att rida på. Det är nyttigt för alla att förstå varifrån maten kommer och hur djuruppfödning går till. Ibland får jag frågan om jag verkligen kan äta kött från mina egna djur, men varför skulle jag inte det? De har ju haft ett jättebra liv här på gården. Däremot frågar jag alltid varifrån köttet kommer när jag är på restaurang och om det inte är svenskt väljer jag vegetariskt, avslutar Erica.

Publicerad i Landshypotek Banks magasin Ett rikare liv: okt 2019