Höga viltstammar – en tillgång eller belastning?

Under 80-talet var det älgstammen, och särskilt deras bete på tallungskogar, som diskuterades hetast. Älgstammen har sedan dess gått ner kraftigt. I stället har framförallt vildsvins- och dovhjortstammarna växt på sig rejält under senaste 20 åren. Den ökade utbredningen leder till stora och kostsamma skador för lantbruket och i skogarna, samtidigt som jakten kan bidra till intäkter och ger en fantastisk köttråvara.  

Om viltet ska ses som en tillgång eller en belastning beror på vem man frågar.

  – Många gårdar säljer idag jakt och använder sin fastighet mer för rekreation.  Här ses viltet som en stor tillgång och utan den hade fastigheten varit mindre attraktiv för ägaren. Det gör att ett visst produktionsbortfall på spannmål och betskador i skogen är mer tillåtet, säger Niklas.

På andra sidan myntet finns gårdar som enbart är intresserade av produktionen av spannmål, vall och skog. Där är viltet, som både äter och trampar sönder råvarorna, istället ett stort problem.

Viltskador kostar på

  – Skadekostnaderna kan vara väldigt stora för den enskilda jord- och skogsbrukaren. I vissa områden går det inte att odla vissa grödor idag p.g.a. vilttrycket, vilket naturligtvis är beklagligt. När jord- eller skogsbruket är en stor del av levebrödet tär intäktsbortfallen från viltskador så klart mycket hårdare på verksamheten och är betydligt svårare att bortse ifrån.   

I en undersökning som Landshypotek lät göra 2020 uppskattades medelkostnaden för viltskador per år till 45 000 kronor. Och ju större arealer, desto högre är den. Hos djurhållare som har fler än 25 djurenheter uppgavs den i snitt vara 83 000 kronor. För lantbruket som helhet handlar det om över miljarden i förlorade grödor, skador på betesmarker och skogen årligen.

Viltet rör sig över relativt stora områden. Att förvalta en viltstam på den egna fastigheten utan att involvera grannarna på fastigheterna runt om är svårt då viltet rör sig över stora områden. Viltförvaltning av större områden kräver både en samsyn kring vilttätheten och avskjutningsmålen, menar Niklas.

Vem har då bestämmanderätt över hur stammarna ska regleras?

Bland annat får dovhjort, vildsvin rådjur och mufflon skjutas under ordinarie jakttid utan antalsbegränsning. Det ger markägaren rätten att själv reglera hur mycket vilt som ska skjutas av på den egna fastigheten. Kronhjort och älg däremot regleras genom Länsstyrelsen och olika former av licensjakt.

  – Hur mycket vilt en fastighetsägare vill ha på sina marker och hur mycket skador som kan tillåtas är i mångt och mycket en äganderättsfråga.

Känsloladdad balansgång

Arrendepriserna för jakt har stigit kraftigt de senaste 20 åren och kan variera mycket beroende på hur mycket vilt det finns och var fastigheten är belägen. Uppskattningsvis är spannet 100kr/hektar till 500 kr/ hektar/år.

  – Ju mer vilt, desto större blir intäkten för jakten. Å andra sidan ökar skadorna ju mer vilt det finns. Många ägare till skog och lantbruksfastigheter är samtidigt själva jägare och uppskattar skogar med en del vilt i. Därför kan det finnas en viss tolerans för skador, men det är en känsloladdad balansgång, säger Niklas.

Hur man än vänder och vrider på det så vinner alla markägare med närliggande gårdar på att visa hänsyn över fastighetsgränserna och respektera varandras infallsvinklar. Det finns många goda exempel på fastigheter med olika verksamhetsinriktningar som genom nära samarbeten och lukrativa diskussioner hittar en kompromiss som alla kan acceptera och leva med.