Skogen som arena – orienteringssporten om tillgången till skogen som någon annan äger
De flesta har någon form av relation till skogen. Tack vare allemansrätten tycker vi det är en självklarhet att kunna motionera eller plocka svamp och blåbär i närmsta skog utan att fundera över vem som äger den. För orienteringssporten är allemansrätten och tillgången till skogen helt central. Sporten är beroende av en arena som någon annan egentligen äger. Så hur ser Svenska Orienteringsförbundet på markfrågan? Vi har pratat med Joacim Ingelsson.
Två tredjedelar av landarealen i Sverige är täckt av skog. Hälften av den skogen ägs av privatpersoner, närmare 300 000 individer. Vi på Landshypotek Bank är sedan några år tillbaka en stolt partner till Svenska Orienteringsförbundet. Samtidigt har vi stått på skogsägarnas sida sedan 1836, när Landshypotek grundades. Så hur förhåller sig orienteringsförbundet till markfrågan, hur säkerställer de tillgång till sin arena för träning och tävling runt om i hela landet?
Joacim, du arbetar som mark- och miljöutvecklare på Svenska Orienteringsförbundet, vad innebär det?
– Det mesta utvecklas åt helt rätt håll för svensk orientering; medlemmarna blir fler, landslagen levererar, motionsformerna utvecklas och vi har många arrangemang i världsklass. Samtidigt finns utmaningar, och en av dessa handlar om vår arena; naturen. Tillgången till naturen, en grundförutsättning för vår idrott, kan inte tas för given. Men anledning av det så tillsattes en tjänst på Svenska Orienteringsförbundet för att hantera och säkerställa tillgången till mark för alla våra arrangemang, som jag fick förtroendet att axla. I grund och botten handlar mitt jobb om att vi som arrangörer måste få förtroendet att vara på andras mark. Vi kan till stor del förlita oss på allemansrätten, men vi är ju alltid på någons annans mark vilket ställer krav på dialog med markägare och arrangemang som inte påverkar flora, fauna eller markägare på ett negativt sätt.
Vad har du för bakgrund?
– Jag är uppvuxen i skogen kan man säga – både privat och som idrottare. Jag är utbildad skogsmästare, äger och förvaltar en skogsfastighet utanför Ockelbo tillsammans med mina bröder och har sedan barnsben orienterat på både elit- och motionärsnivå. Så skogen betyder mycket för mig.
En stor del av ditt arbete går ut på att säkerställa tillgång till mark, hur får ni kontakt med markägare?
– Så fort vi har planer på att rita en karta för orientering letar vi rätt på vilka markägare som är berörda genom Lantmäteriets uppgifter om skiften och ägare. Ibland kan det vara flera hundra markägare, och då blir det genast en komplicerad övning. Innan vi börjar rita så presenterar vi för markägare vad vi är intresserade av att göra på markerna. Det kan t.ex. vara att den här föreningen planerar att använda kartan för två tävlingar och ett träningstillfälle en gång per år och att vi vill att kartan ska vara användbar under tre år. Delar vi den här informationen med berörda parter innan vi börjar rita så har vi mycket att vinna. Med en tidig kontakt och dialog får vi även in information om vilken hänsyn som behöver tas för att inte påverka naturen eller markägarens/rättighetsinnehavarens möjlighet till t.ex. jakt eller skogsvårdsåtgärder. Känner vi till allt detta tidigt så tar vi med det i det fortsatta arbetet med kartering och evenemangsplanering så att det inte krockar med markägarens intressen.
Kan du ge exempel på hur ni visar hänsyn i skogen?
– Generellt sett har vi inga stora tävlingar under våren för att skydda djurlivet. Om vi arrangerar något mindre evenemang så säkerställer vi att banläggningen är viltvänlig, det kan t.ex. vara att vi har större och fler viltzoner på banan så att viltet snabbt kan ta sig in i en sådan zon. Viltzoner är ofta lämpliga i ett grönområde eller på höjder så att djuren har bra sikt. Är skogen väldigt tät behöver vi har fler och små zoner. Oftast syns det mest att vi har orienterat när det är blött i markerna. Men naturen har en enorm förmåga att läka. Har det varit blött går det ofta snabbare att läka, även om det syns mer direkt. Vi tävlar ofta innan vårperioden och intressant nog så växer det ofta bättre där vi har trampat upp längs med banan. Kommer man tillbaka året därpå går det knappt att se att tävlingen ägt rum. Men områden som används av många som ett målområde blir rejält upptrampade om det är blött i markerna. Så finns det till exempel en flerårsvall i området som ändå ska plöjas upp är det ett perfekt målområde.
Hur fungerar dialogen med markägare?
– I de allra flesta fall har vi en bra dialog, men det bygger på att vi sköter oss från start. Att vi tar tidig kontakt när vi har planer för en ny karta, inför arrangemang, under arrangemang och efter. Vi vill ju gärna att en karta ska hålla i alla fall fem år. Händer det något i skogen, t.ex. en större huggning så är kartan direkt inaktuell. Så en tidig dialog så att vi också får kännedom om planerade åtgärder är a och o. Till mångt och mycket kan vi förlita oss på allemansrätten för att orientera. Men för att ha tävlingscentrum med målområden, parkering och startplats behöver vi tillstånd från markägaren, då är vi långt utanför allemansrätten.
Vad kännetecknar en bra skog för orientering?
Sammanhängande skogsområde: En optimal skog bör ha ett sammanhängande skogsområde med någorlunda bra stigsystem. Detta är viktigt för att kunna lägga banor för både nybörjare och elit på samma område.
Stigar och ledstänger: Det är fördelaktigt om det finns stigar, ledningar och åkerkanter i området. Dessa fungerar som ledstänger för orienterarna och underlättar navigeringen, särskilt för de som inte orienterar på elitnivå.
Tillgänglig arenaplats: För att kunna arrangera tävlingar måste det finnas en lämplig arenaplats (ett så kallat tävlingscentrum) där deltagarna kan parkera och samlas.
Svårare terräng för elit: För eliten är det intressant med terräng som erbjuder utmaningar, inklusive höjdskillnader.
Närhet till samhällen: Många orienteringsområden finns i närheten av samhällen där det finns friluftsområden och då är det ofta kommunen som är markägaren att ha dialog när en ny karta ska ritas.
